Detta kommer nog bli min längsta vecka någonsin. Har vilat och tagit det lugnt hela helgen. Det är bara måndag och jag börjar redan tröttna.

Saknar att kunna röra mig utan att få ont, saknar att kunna göra saker.

Sjukt uttråkad. Vad ska jag göra liksom? Stefan jobbar typ alla dagar. Barnen är inte här och kan hålla mig sällskap. Katten är visserligen närgången och kelsjuk men inte så underhållande.

Var tvungen att köra o handla lite småsaker, var borta kanske en kvart och genast var smärtan där och bara "tillbaka till soffan med dig" och jag bara deppar ihop.

Går in i vecka 23 idag. Veckorna segar sig fram. 125 dagar kvar. Känns som en evighet.

Hittade min gamla värmedyna. Kan hoppas att den kan hjälpa till att lindra värken lite :)

Ska inte gnälla mer idag. Det hade kunnat vara betydligt värre. Lider med alla dem som blir sjuka, handikappade och sängliggandes under lång tid. Det är enormt psykiskt påfrestande att vara fysiskt begränsad!